Sekundär trauma­tisering som begrepp myntades 1995 av Karen W. Saakvitne och Lauri Anne Pearl. Sekundär traumatisering kan ses som ett för­stadium till diagnoser som post­­traumatiskt stressyndrom (PTSD), depression och/eller utbrändhet och är ett arbets­­miljö­problem som inte fått tillräckligt med upp­märksamhet.

Att i sin yrkesroll höra historier om lidande kan generera mer lidande. Conrad (2011) beskriver sekundär traumatisering som ”skador av stress orsakade av att vilja hjälpa en traumatiserad person”. Alltså, att absorbera andras trauma samtidigt som man kontrollerar och hanterar sin egen empati, påverkar och förändrar hjärnans struktur och ger upphov till att den yrkes­­verksamma hamnar i riskzonen för sekundär traumatisering.

För yrkes­­verksamma som terapeuter, präster, läkare, brandmän, poliser m.fl. är exponeringen ”en normalitet” och något som är självvalt. En självvald exponering har ett annat företeelse­­mönster och ger personen mer makt över situationen. Men så länge en drabbad yrkes­­verksam inte får stöd och kunskap för att kunna hantera sina upplevelser, kan vardagen vara fylld av ständiga triggers som vidmakthåller upplevelsen och trauma­­responser.